Jag började blogga för att jag tyckte det var skoj. Jag lovade mig själv att aldrig blogga bara för att jag måste, eller för att jag upplevde att det var en plikt. Ingen orkar läsa texter någon krystat ur sig. Det här är ju fullständigt frivilligt.

Men det är ändå orättvist mot alla er trogna läsare att jag bara försvinner utan att lämna något meddelande. Förlåt. Därför tänker jag nu sammanfatta de sex gångna dagarna jag inte hört av mig i ett litet nötskal.

Här ryker det:

1. Förra veckan märkte jag att ett arbete på en dagstidning (eller i vårt fall en tidning som kommer ut två gånger i veckan) är ett enda semesterjobb jämfört med ett jobb på radio.

2. Jag fick orsaken till varför jag inte följer med idrott bekräftad. Det är skittråkigt och varje gång jag tittar på någon match eller tävling förlorar det lag jag hejar på.

3. Jag gjorde ett personligt rekord i fickparkering: sex gånger på en veckan, utan en enda skråma på pappas bebis BMW:n. Pappa var evinnerligt stolt tills han tittade ut genom fönstret för att uppgivet påpeka att jag parkerat fel och därmed kunde bötfällas. Oh well, jag lär mig hela tiden.

4. All tid jag vanligtvis använder på bloggande har gått till att spela Playstation. Jo, ni läste rätt. Ser ni, min syster har fått låna ett spel som jag inte kan hålla mig ifrån. Spelet är Spyro the dragon och kronade hela min tillvaro som 12-åring. Tv-spelsnörden inom mig har vaknat till liv.

5. För att rädda mitt rykte som höll på att ta en nördig sväng valde jag att gå på en ordentlig krogrunda på veckoslutet. Jag avslutade veckan med en rejäl fjortisfylla som jag ännu återhämtar mig från. Söndagen var årets hittils hemskaste dag. Jag befann mig mentalt på ett kryssningsfartyg som seglade genom en Tsunami. Hela tillvaron gungade, såväl hjärnan som magsäckens innehåll.

6. Den pinsamma krogrundan visade bara att jag ocoola nördar som jag ska stanna hemma. Så jag avslutade min illamående söndag med extra mycket Playstation.


Se där. Inte har ni missat så mycket.

Skalet av ett majskorn har fastnat mellan två tänder i bakre käken. Skalet har nu legat där och skavt i sex dagar. Sex frikkin' dagar! Ni sku bara veta hur hårt jag skrubbat tänderna med tandborsten. Utan resultat.

Det värsta är att skalet stör något så ofattbart. Jag kommer på mig själv med att peta på det med tungan med jämna mellanrum. Ni kan tänka er hur skadad jag ser ut då tungan rör sig och sträcker på sig i konstiga vinklar, vilket får min mun att bukta ut sig på alla möjliga konstiga sätt. Jag vill inte ens veta hur främlingar ser på mig på stan där jag går och munhånglar offentligt med mina tänder. Eller vad man nu ska kalla det.

Jag gick nämligen på bio med mina "sista" slantar förra fredagen. Jag är en sådan bortskämd biobesökare att jag inte kan se en film utan att ha något att smaska i mig. I fredags blev det popcorn. Om jag ändå hade valt något annat. Typ skumgodisar. Eller ens Pringles. Vad som helst som inte fastnar mellan tänderna.

Det finns vissa situationer som är så oundvikligt pinsamma. Till exempel när man har bråttom och ska springa nedför rulltrapporna till metron. Det finns alltid de som antingen står i vägen, eller ännu värre, de som strövar i all skönans ro. Personen går i mitten av rulltruppen, så att där finns just tillräckligt mycket plats att du nästan skulle rymmas förbi utan att snudda vid personen. Du vet inte om du ursäkta dig och försäkra dig om att inte puffa till personen. Eller så kan du bara rusa förbi och ta risken att kanske knuffa till personen.

Idag hade jag bråttom till övningsredaktionen. Jag hade så svårt att få tag i orden för att be den där långa mannen med orangea glasögon att flytta på sig. Jag tog risken. Jag skulle ha klarat av mellanrummet om det inte hade varit för hans dumma datorväska som kom i vägen. Jag bad andfått om ursäkt och sprang för kära livet.

Jag steg in i metron precis då den rullat in på perrongen. Flämtande slog jag mig ner på en bänk och drog djupa andetag. Frihetens andetag. Jag hade klarat av det. Jag skulle hinna till skolan i tid. Jag tittade upp. Vem var det som satt sig mittemot mig? Jo, om inte den där långa mannen med orangea glasögon.

Vilken förödmjukande metroresa. Ack, så pinsamt.

För ungefär två år sedan gick jag på vanlig tandkontroll före jag skulle flytta tillfälligt utomlands. Det visade sig att mina visdomständer hade börjat titta fram. Det fanns inga lediga tider för att sköta operationen före jag skulle flyga iväg, så jag lät ingreppet vänta.

Men nu har de där jäklarna börjat störa. Och fy vad jag är rädd för att plocka upp luren och boka en tid hos kirurgen. Det är inte sant så jag fasar den stunden. För inte nog med att farbror doktorn ska riva ut två tänder, det kommer ju att lämna hål i käften! Två stora sår där tänderna vuxit. Hur ska jag kunna borsta tänderna, äta eller ens tala med två blodiga gropar där bak i munnen??

Därför ignorerar jag den där stötande smärtan, eftersom de där grymma sakerna växer i en 45 graders vinkel och knackar därför på mina vanliga tänder. Tills smärtan blir olidlig tänker jag nog inte boka någonting. Hur dumt det än må vara.

En lugn lördag som denna finns det inte mycket bättre saker att pyssla med än att utforska sin egen Google Analytics. Genialisk uppfinning. Jag har bland annat fått reda på just hur ofta min barndoms kompis i Tyskland surfar in på bloggen (flera gånger om dagen), att jag har en en ensam läsare i Thailand (Sawatdee Kaa!) och att mänskor ännu klickar hit sig via gamla Papper-bloggen.

Det allra roligaste var ändå att kolla nyckelorden.




Tyvärr har jag inga svar på dylika äktenskapsproblem. Om din fru flörtar öppet kanske du borde läsa Dr Phils blogg istället. Och vad i helsike har jag skrivit om bannlysning?

Alldeles dumdristig har jag ändå inte varit. Jag var och se Jos rakastat på bio. Personligen älskar jag musikaler, men inte ens jag kunde låta bli att rodna halva filmen igenom. Den var så pinsam. Jag ville verkligen ta den på allvar, men hej. Man tigger ju om att bli utskrattad om man filmar en olycksplats där ambulanspersonalen mitt i allt börjar dansa showjazz. Medan en halvdöende gubbe ligger inklämd i en skrotad bil. Och en alkoholiserad uteliggare yrar runt platsen med en pizzakartong i handen.

För övrigt tyckte jag den var riktigt underhållande. Pinsam? Jo, mycket. Men underhållande. Och sången Jos sä tahdot niin är ju bara alldeles underbar.

Igår firade jag på riktigt. I sällskap.

Nu har jag legat i sängen och hatat hela dagen. Jag hatar den där dunkande känslan, känslan att sängens ben ger vika, att väggarna faller omkull och att taket rasar ihop. Allting snurrar och jag hatar att det här grymma tillståndet är fullständigt självvållat. Samtidigt är jag på ett vridet sätt tacksam. Det är den här känslan som kommer att hindra mig från att någonsin bli alkoholiserad.

Men samtidigt känner jag mig fruktansvärt patetisk, eftersom jag ännu ligger och vrider mig i sängen. Fastän klockan redan är halv tre. I min värld är det ännu morgon.

Jag har privatfest här hemma. Det är jag, Riksdagens frågestund och en Rekorderlig-cider.

Jag firar att jag för första gången den här veckan gick från skolan före klockan sex. Jag tog bussen hem före rusningstid. Jag satt på teven före klockan 9. Nej, för fan, jag satt på teven för första gången den här veckan. Jag hade ingen aning om att Yle sänder Riksdagens frågestund varje vecka. Jag visste inte heller att riksdagen håller någon frågestund över huvud taget. Och varje vecka! Idén är ju helt bra, dvs att statens kommunikation skulle bli synligare för Matti Meikäläinen. Men sanningen är ju att det bara är en bunt uppmärksamhetssjuka riksdagsledamöter som tävlar om hur mycket de får överskrida deras taltur. Och skittråkigt att titta på.

Nej, jag blev nog inte sådär mirakulöst frisk. Men a journalist's gotta do what a journalist's gotta do. Alltså göra sin grej. Därför har jag febrig, hes och kraxande hasat omkring i skolan de två senaste dagarna. Men grejen blev klar.

Därför ska DU lyssna på Radio Olga imorgon klockan 10, frekvens 100,3. Annars har mina sista krafter ödslats alldeles i onödan. (Detta alltså förutsatt att du bor i huvudstadsregionen innanför Ring III. Om inte, kommer du tyvärr inte att höra så mycket mer än turkiska och arabiska. En radiokanal för invandrare håller nämligen till på någon radiovåg nära 100,3)

Ni ska få höra Peppe berätta om vad som kommer att hända med Papper- och Peppar-bloggen. Dessutom talar Karin om Ratata, och också Linn säger hej.

Mer om vad som kommer att höras i Radio Olga hittar ni här. Så lyssna, lyssna!

Den här bloggen börjar bli överbelastad av äckelbilder av mig som sjuk och flunssig individ. Jag lovar att ladda upp en massa snyggbilder på mig själv då de dagarna kommer.